Mitt första besök på Arbetsförmedlingen

Måndagen den 17 juli begav jag mig till Arbetsförmedlingen i Örebro. Mina vänner som tidigare haft kontakt med Arbetsförmedlingen hade förberett mig genom att berätta hur dryga och arroganta arbetsförmedlarna var. Jag var ingenting värd och skulle tryckas ned i skorna.
Hur som helst hade jag under helgen suttit och läst på www.ams.se, och förberett mig genom att registrera mig på "Min Sida", och fyllt i "Mitt CV" . Jag hade också skrivit in mig via "Inskrivning till Af" så jag tyckte att jag var väl förberedd.
Jag skall väl erkänna att det inte var mycket att fylla i. Fyra årigt teknisk gymnasium, och därefter 2 arbetsgivare.
Hur som helst stod jag nu och hängde på dörren Kl 09.00 med några andra stackars satar.
Precis när jag gått igenom snurrgrinden möttes jag av en stor skylt som beskrev hur jag skulle förbereda mig innan jag gick fram till receptionen. Det som jag tyckte var lustigt var de andra som gick in tilsammans med mig. Dom rusade fram till kö-automaten och tryckte fram en biljett. När dom sedan fick komma fram till receptionen, förklarade en arbetsförmedlare "hur dom skulle skriva in sig" precis som skylten vid dörren hade beskrivit. Arbetsförmedlaren fick förklara samma sak varje gång någon kom fram till receptionen.
Sedan var det min tur. Arbetsförmedlaren blev snopen när jag förklarat att jag gjort allt det där.
Jag fick ett nytt könummer och denna gång fick jag träffa en arbetsförmedlare. han kontrollerade allt som jag hade fyllt i och förklarade vad som skulle hända härnäst.
Jag skulle få komma till en basinformation, där jag skulle få information om Arbetsförmedlingens tjänster och om hur reglerna för arbetslöshetsförsäkringen fungerade. Några dagar efter informationsmötet skulle jag, tillsammans med en arbetsförmedlare göra en handlingsplan för mitt arbetssökande. Och efter det skulle en personlig handläggare utses för mig.

När jag lämnade Arbetsförmedlingen hade jag en trave med informationsblad i handen och kände jag mig glad. Jag blev inte nedtryckt i skorna. Jag kände mig inte kränkt och ingen jag talade med var arrogant eller dryg.
Tvärtom! Jag fick ett trevligt bemötande, och jag fick mycket information om vad som förväntades av mig och vad som skulle hända härnäst.

När jag kom hem igen kände jag mig glad och önskade att barnen var hemma så att jag kunde busa med dem.